«  Multimiljonären som backade upp rösträttsrörelsen i USA

Alva Erskine Smith föddes den 17 januari 1853 i Mobile i Alabama i USA. Föräldrarna var välbärgade. De fick sex barn. På somrarna bodde familjen i Newport, Rhode Island, eller gjorde resor i Europa. Alva har sagt att hon redan då reagerade på att pojkar hade frihet medan flickor inte fick göra någonting.

  1859 flyttade familjen till New York. Men vid inbördeskrigets slut flyttade mamman med barnen till Paris, där Alva gick på en privat internatskola.

  När familjen flyttade hem till New York igen 1869 hade pappan fått det sämre ställt ekonomiskt. Och till Alvas stora sorg dog mamman två år senare.

Sedan barndomen hade Alva varit nära vän med Consuelo Yznaga, som var en kubansk arvtagerska. Troligen var det genom henne som Alva träffade William Kissam Vanderbilt, sonson till Cornelius Vanderbilt, som kanske var den då rikaste mannen i hela USA. William själv ansågs äga runt 100 miljoner dollar. 1875, 22 år gammal, gifte sig Alva med William. De flesta verkar anse att hon gjorde det för att hennes systrar och pappa skulle få det bättre ställt. Paret fick tre barn tillsammans.

Alva levde flott. Men trots all Vanderbilts rikedom var de inte fina nog för societeten i New York, som såg de "nyrika" som mindre fina än gamla släkter. Det störde Alva, som var en viljestark, dominant och mycket driftig kvinna. Hon började jobba på att Vanderbilts skulle bli ledande i societeten. Bland annat lät hon bygga och inreda ett hem åt dem i Newport, kallat The Marble House, som det tog år att inreda till det lyxigaste tänkbara.

Bilden ovan visar The Marble Houses "guldrum".

  När allt var klart arrangerade Alva en otroligt påkostad kostymbal där 1 200 gäster bjöds in till det tjusiga nya huset. Det blev inte bara årets händelse utan det mest extrema som hänt societeten på länge. Alva visste vad hon ville och hon lyckades helt – efter det började det sägas att det var Alva Vanderbilt som stod för guldet i "den gyllene eran" (The Gilded Age). Minnet av den luxuösa och storslagna balen våren 1883, och många dräkter, finns bevarat än idag på museum.

Tjusigast av alla på balen var Alvas svägerska Grace Vanderbilt, som hade en klänning döpt efter den nya uppfinningen elektriskt ljus – The Electric Light dress – sydd med guld- och silvertrådar, beströdd med diamanter och med dolda batterier som lyste upp en fackla hon höll i handen.

Lyxen var stor, men äktenskapet blev allt sämre, och 1895 chockerade Alva sin fina omgivning genom att skilja sig. Vid skilsmässan fick Alva både The Marble House, andra hus och massor av pengar.

  Året därpå gifte sig Alva igen, med Oliver Hazard Perry Belmont, en av den förre makens gamla vänner och även han mycket rik. Det var när den nye mannen dog 1908 som Alva engagerade sig i rösträttsrörelsen.

Alva Belmont gick med i NAWSA, National American Woman Suffrage Association, och arrangerade en rösträttskonferens i The Marble House. Hon startade Political Equality League, som ägnade sig åt lobbyarbete för att få folk att rösta på de politiker som var för rösträtt för kvinnor. Alva var då också delegat till IWSA:s, International Woman Suffrage Alliance, kongress i London 1909.

Alva Belmont med Inez Milholland.

  Alva blev allt mer radikal. När hon såg hur invandrarkvinnor utnyttjades i textilindustrin engagerade hon sig i NWTUL, National Women's Trade Union League, till stöd för arbetarkvinnors fackföreningar. Hon blev en av "The Mink Brigade", de rika kvinnor som med sina pengar och sina många kontakter stöttade, och i praktiken ibland direkt möjliggjorde, textilarbeterskornas strejker. 1911 ordnade Alva en välgörenhets-föreställning på Metropolitan Opera House för sina rika vänner, där alla intäkter gick till offren för branden i Triangle-fabriken.

  För att få sina rika vänner att stötta rösträttsrörelsen bjöd hon också in dem till särskilda välgörenhetsmiddagar. Hon hade köpt rätten till de brittiska suffragetternas porslin och lät tillverka det. Alla gäster fick sedan ta med sig porslinet hem, när den fina middagen var över och de hade skänkt pengar till rörelsen.

  Alva hade tusen idéer och pengar till att testa det mesta. Hon startade en lunchrestaurang där arbetarkvinnor kunde äta billig men näringsrik lunch. 1911 startade hon en jordbruksskola på Long Island, där fabriksarbeterskor helt gratis fick bo och omskola sig till ett sundare yrke. Men det senare hörde till de projekt hon la ner efter ett tag.

Rösträttskvinnorna stod ständigt i picket line utanför Vita huset.
Det har senare blviit en välkänd påverkansteknik.

  1914 bjöd Alva in den brittiska suffragetten Christabel Pankhurst till USA för en talarturné. Samma år lämnade Alva NAWSA för att gå över till CU, Congressional Union for Woman Suffrage. 1916 var hon tillsammans med Alice Paul med och drev att NWP, National Women's Party, skulle bildas. I NWP var Alva med och arrangerade deras "picket lines" utanför Vita huset. Tillsammans med den självlärda musikern Elsa Maxwell både skrev Alva, och satte upp, en "suffragistoperett" på hotell Waldorf-Astoria.

Efter att rösträtt för kvinnor hade införts i USA 1920 fortsatte Alva Belmont sitt arbete i NWP. Hon blev ordförande för NWP ända fram till sin död. Hon såg också till att NWP fick en stor fastighet i New York som huvudkontor, som därför fick namnet Alva Belmont House.

  Under 1920-talet blev Alva Belmont engagerad i kvinnors rättigheter internationellt. Inom ramen för NWP var hon med och startade International Feminist Committee, som skulle jobba för att få igenom rösträtt i länder som Frankrike. Alva vistades då mycket i Frankrike, där hon också hade flera hus.

  På äldre dar blev Alva Belmont även en känd inredningsdesigner. Hon blev då dessutom en av de första kvinnorna som valdes in i American Institute of Architects.

Genom sitt starka ekonomiska stöd spelade Alva Belmont en viktig roll i att både rösträttsrörelsen och fackföreningsrörelsen för kvinnor kunde utvecklas under början av 1900-talet.

  Alva Belmont dog den 26 januari 1933, 80 år gammal. På hennes begravning var alla kistbärare kvinnor.

2016 förklarades Alva Belmont-huset för nationalmonument och är nu ett museum.