«  Tillbaka

Unga tjejer på en fabrik i USA vid den tiden.

Av en jobbarkompis hade Agnes fått höra att männen på fabriken i hemlighet hade startat en fackförening. Bland tjejerna som sydde handskar fanns ingenting sånt. Men så hände det att företaget ville införa ett nytt system för handsksömnaden, ett system som skulle ge mer pengar åt företaget – men för handsksömmerskorna skulle det dels göra arbetet ännu mer enformigt och dels antagligen ge lägre lön.

  De tjejer som skulle testa det nya systemet vägrade, reste sig och gick ut. Utan att tänka efter sa Agnes och de andra tjejerna på hennes avdelning till ledningen, att om företaget skulle försöka få några andra tjejer att testa det nya systemet istället för dem som vägrat, så skulle de också gå! Det var en fredag och redan på måndagen hade företaget backat.

  Segern fick handsksömmerskorna att vilja kämpa mer. Några år senare, när en skärare avskedades, strejkade tjejerna i protest. Samtidigt ställde de egna krav: att slippa betala avgift för maskinerna, att slippa själva betala för nålar och olja, högre lön för de sämst betalda, och rätt att bilda fackförening.

  Tjejerna hade fått kontakt med Chicagos Arbetarförbund och Agnes blev föreslagen till den kommitté som bildades för de strejkande handsksömmerskorna. När Agnes syster Mary hörde det, var hennes spontana kommentar: "– Varför valde de Agnes? Hon kan inte prata!"

  Det skrattade Agnes åt senare i livet, särskilt som flera av hennes vänner på fabriken långt efteråt brukade säga att hon hade pratat oavbrutet ända sen dess.

  Efter nån vecka meddelade företaget per brev att alla skulle få sina jobb tillbaka, att de inte längre skulle behöva betala maskinavgift eller köpa egna nålar och olja, samt att de lägst betalda skulle få en löneförhöjning med en dollar i veckan. Det enda som inte stod något om var rätten att bilda fackförening.

  Agnes och många andra förstod att det vore ett misstag att gå med på det budet. Om de inte fick bilda fackförening skulle det nog efter ett tag sluta med att de mest drivande fick sparken en efter en, och så skulle allt kanske bli som förut igen. "Vi visste att vår trygghet och framtid låg i fackföreningen", skrev Agnes senare i sin självbiografi.

  Istället fördubblade de strejkande handsksömmerskorna sin "picket line" utanför fabriken. Strejken började samtidigt få uppmärksamhet i medierna, och efter knappt två veckor gav sig företaget och valde att gå med även på kravet om rätt att bilda fackförening.