«  Tillbaka

1950 öppnade den första tunnelbanelinjen i Stockholm. Det fick konstnärer och arkitekter att skriva debattartiklar om att tunnelbanan vid varje station borde smyckas av konst. Men ansvariga politiker var helt ointresserade.

  Vera Nilsson var inte beredd att ge upp idén, trots motståndet. Hon hade många år tidigare gjort en resa till Sovjet, där hon hade inspirerats av all konst på några stationer i Moskvas tunnelbana.

Fotot visar ett exempel från Natalya Dankos porslinsutsmyckning av stationen Teatralnaja.

  Så Vera och hennes vän och kollega Siri Derkert bestämde sig för att fortsätta driva förslag om konst i tunnelbanan.

De satte igång en kampanj, där de bland annat skrev flera brev till Stockholms borgarråd, Hjalmar Mehr. De satsade också hårt på att påverka politikerna, och de lyckades få både kommunister och socialdemokrater, bland annat den kända socialdemokraten Inga Thorsson, att skriva motioner om att Stockholm borde satsa på konst i tunnelbanan. Vera Nilsson skrev bland annat i ett brev till borgarrådet att varje hållplats skulle kunna bli som "ett sagoslott" för alla människor som reste där: "Vi vill ha fest, glädje och färgprakt i tunnelbanan."

  1955 gav deras idoga arbete till slut resultat, när det som då hette stadsfullmäktige i Stockholm tog beslut att från och med då skulle nya stationer i tunnelbanan utsmyckas med konst. Året därpå utlystes en tävling om utsmyckning av kommande stationer.

  Siri Derkert och Vera Nilsson hörde till de 156 konstnärer som lämnade in anonyma bidrag till tävlingen, och de hörde bägge till de som valdes. I ena änden av T-centralens övre plattform finns Vera Nilssons pelare i stenmosaik, Det Klara som trots allt inte försvinner. I den andra änden finns Siri Derkerts ristningar i betong i Kvinnopelaren. Och där finns ingen reklam på väggarna. Tyvärr håller ju reklamen numera annars på att dränka det mesta av Stockholms tunnelbana.

Vera Nilssons mosaikpelare. Foto: Anna Gerdén/SL.
Vera under arbetet med pelaren. Foto: Spårvägsmuseet.

Materialprov för Siri Derkerts betongpelare.

  Närmare tio år senare, 1965, utförde Siri Derkert sitt mer omfattande verk i utsmyckningen av Östermalms tunnelbanestation. Ristningar i naturbetong fokuserar där helt på kvinnokamp och kamp för fred och miljö. I det verket finns många historiska feminister med.

Idag brukar SL, Stockholms lokaltrafik, skryta med att Stockholms tunnelbana är världens längsta konstutställning och att cirka 200 konstnärer medverkat med vad SL kallar byggnadsanknuten konst i form av skulpturer, mosaiker, målningar, installationer och reliefer på över 90 stationer.

  Du som har möjlighet att se konsten i Stockholms tunnelbana, gillar du den, så skänk en tanke till Vera Nilsson och Siri Derkert nästa gång du ser den. Det är ju tack vare dem som vi har fått den!