«  Till förra sidan

Mary Macarthur håller appelltal mitt i folkmassan under
kedjemakerskornas strejk i Cradley Heath.

För att förstå vad som hände då måste vi tänka på att kvinnor inte hade några rättigheter alls i samhället. De fick inte rösta, fackföreningarna accepterade oftast inte kvinnor som medlemmar, de var inte ens medborgare i sitt eget land.

  Medan männen som var kedjemakare vid sekelskiftet 1800-1900 ofta jobbade i fabriker och tillverkade tunga kedjor, arbetade kvinnor oftast några tillsammans i små, trånga skjul i närheten av hemmen, med att tillverka mindre kedjor. Även barnen hjälpte till. De färdiga kedjorna sålde de sedan till en resande uppköpare.

  Det var ett hett, fysiskt krävande och dåligt betalt jobb. Men pengarna behövdes, så ofta jobbade kvinnorna närmast dygnet runt, med pauser för att sköta hem och barn.

1906 bildades NFWW, National Federation of Women Workers, av bland andra Mary Macarthur och Margaret Bondfield. NFWW tog initiativ till startandet av fackföreningar för kvinnor och jobbade för att förbättra arbetsvillkor och löner.

  1909 vittnade Mary Macarthur om kvinnornas arbetsvillkor för en parlamentariskt kommitté om hemarbete. Det ledde till att den liberala regeringen antog en lag om minimilöner och om tillsynsnämnder för fyra av de branscher där arbetare var mest exploaterade, och de började med kedjemakerskorna.

  Chain Trade Board beslöt att minimilönerna skulle sättas på en nivå som för många kvinnor innebar en fördubbling av lönen.

Cradley Heath ligger i Black Country, den del av England där det mesta av kedjetillverkningen skedde då. Men endast några få av arbetsgivarna där anpassade sig till beslutet om minimilöner, de flesta pratade istället ihop sig om hur de skulle komma runt de nya lönerna.

  Många av kvinnorna kunde inte läsa, och arbetsgivarna lurade eller tvingade dem att skriva på intyg om att de ville stå utanför systemet med minimilöner. De som vägrade skriva under fick höra att det inte fanns jobb åt dem.

  Det fanns också kryphål i lagen, så att arbetsgivarna kunde skjuta upp löneökningarna en tid. Men när den perioden var slut stod det klart att de vägrade gå med på löneökningarna.

STREJK!
Då utlyste NFWW en strejk för alla kvinnor som inte fått den nya minimilönen.

  För att ha råd med en strejk bland kvinnor som behövde varje öre de tjänade för att inte svälta, använde sig NFWW av medierna. De lyckades få tidningar i hela landet att berätta om strejken, om deras strejkmöten och att de samlade in pengar till strejkkassan. De förde fram de äldsta och fattigaste kvinnorna som fick berätta om sin situation för tidningarna. De fick till och med några att göra en film om dem, där det framgick hur arbetsgivarna utnyttjade kvinnorna, och filmen visades sedan på musikhallar i London och på över 500 biografer runt om i landet.

Överst på skyltarna står: ENGLANDS SKAM! och sedan att folk ska hjälpa dem
i kravet på minimilönen. På Patience Rounds (sittande nummer tre från höger)
skylt står samma sak plus att hon har arbetat i 67 år som kedjemakerska.

  I och med att strejken blev så känd, kunde NFWW ordna insamlingar till strejkkassan överallt – på fotbollsmatcher, i kyrkor, på politiska möten och var som helst. NFWW:s organisatör Julia Varley fanns med överallt och hjälpte de strejkande arrangera möten, ordna demonstrationer och andra aktiviteter. Samtidigt var Mary Macarthur väldigt bra på att påverka rika människor, så att också de från högre samhällsklasser stöttade strejken ekonomiskt.

  Det blev tydligt att arbetsgivarna hade underskattat kvinnornas strejkvilja – och vilket stöd kedjemakerskorna skulle få.

  Arbetsgivarna i CMA, Chain Manufacturers' Association, blev allt mer pressade av att folk i alla samhällsklasser ifrågasatte dem och av att tidningar till och med jämförde dem med slavhandlare.

I september gav de flesta arbetsgivare upp och anpassade sig till de nya minimilönerna. Tredje veckan i oktober 1910 gav den sista upp. Kvinnornas seger var total.

  Att kedjemakerskornas strejk i Cradley Heath blev en sådan seger fick en stor betydelse för hela den brittiska arbetarrörelsen då. Många fler insåg vitsen med att vara medlem i facket. De närmaste tio åren ökade NFWW från 2 000 till 20 000 medlemmar.

Kedjemakerskorna i Cradley Heath vann och skapade historia.

När strejken bland kedjemakerskorna i Cradley Heath var över fanns det fortfarande massor av pengar kvar i strejkkassan. Då lät de bygga ett hus på en plats där flera av demonstrationerna hållits. Det blev Cradley Heath Workers' Institute, en social samlingsplats och kunskapscentrum om arbetarhistoria.

I juli varje år firas idag Women Chainmakers' Festival i Cradley Heath till minne av kedjemakerskornas strejk. Där finns också ett monument till minne av strejken.