«  Till förra sidan

Böra kvinnorna ha ett eget tidningsorgan?

En fråga, som kvinnornas nu förändrade plats i samhället gjort aktuell.

Rösträtt för Kvinnor behöver icke längre arbeta för den mission, som tidningen kom till för, nämligen att med ideliga hammarslag spika in i medvetandet rättvisan av kvinnornas krav på rösträtt och behovet av den. Men nu, då vi stå inför detta mål, resa sig alla de andra, som kvinnan med sin bestämmanderätt i samhället skall få hjälpa till att lösa. Arbetet blir nu ihärdigare än någonsin, nu först kommer ju den
arbetsbörda kvinnorna bett om. Och ännu så länge finns det speciella kvinnofrågor, som böra ventileras i Rösträtt för Kvinnors spalter, liksom vår tidning, i likhet med de övriga kvinnotidningarna av mera facklig art (d.v.s. icke moder, förströelse och av mera utpräglat litterär art) blir organ för den upplysningsverksamhet, som alltjämt kräves.

   Men redan har på insändareavdelningen i en daglig tidning en röst höjts för att mana till utgivandet av en större kvinnotidning, i vilken alla de nu existerande, även föreningstidningar etc., skulle uppgå.

   Och nu är frågan den: skola kvinnorna sätta in krafter på förverkligandet av detta projekt eller skola de tvärtom helt dra sig till den dagliga eller periodiska, tills vidare mest "maskulina" pressen?

   Undertecknad för sin enskilda del röstar icke för en utvidgad, mera stort anlagd kvinnotidning. I manliga kretsar hör man uttalas, nästan med förvåning över att denna synpunkt inte är självfallen, att kvinnorna från och med nu icke böra hålla sig avskilda som en kvinnogrupp, utan böra som människor och medborgare efter tvång och kallelse blanda sig i samhället. De skulle alltså uttala sig om de frågor, som alltjämt röra dem som kvinnor, i den allmänna pressen, som varken är manlig eller kvinnlig. De skola själva, menar man på det hållet, arbeta bort uppfattningen om ett "könsstreck" och aldrig kan den synen på kvinnan – som kvinna och icke människa i samhället – bortarbetas, om kvinnorna fortfara att själva understryka den.

   Därtill komma de rent praktiska svårigheterna med en samlande kvinnotidning. Icke tekniskt – kvinnor ha tvärtom visat sig mycket lämpliga som journalister, både här och i utlandet. Men snarare ekonomiskt, ty om kvinnorna allt mer föras ut i samhällsvimlet, försvinner av sig själv känslan av att vara en kast för sig (något som
naturligtvis icke har samband med kvinnors mer och mindre individuellt kvinnliga själsläggning) och intresset för en kvinnotidning skulle minskas, samtidigt som intresset för den allmänna dagspressen skulle ökas.

   Å andra sidan ha kvinnor rätt i, att dagspressen ännu ägnar för litet utrymme åt deras frågor, den mängd av kvinnofrågor, som ännu äro olösta. Under rösträttsarbetet har det visat sig, vilken avoghet vissa tidningar visat mot införande av den minsta rösträttsnotis och vilket snålt utrymme de offrat åt vitala kvinnofrågor, medan stora spalter ägnats oaktuella och sannerligen inte roliga s. k. kulturskildringar över allsköns 1700-talsgubbar.

   Om samma avoghet fortfar, måste kvinnorna givetvis ha ett organ, där deras angelägenheter kunna föras fram. Men frågan är, om denna avoghet inte måste brytas, när nu kvinnorna bli helt medborgare i staten? Och finns den alljämt, skall den då inte besegras på stridsplatsen själv, i den dagliga pressen?

   Saken kan ses från flera håll, och det vore av stort intresse att höra vad kvinnorna själva mena om detta: egen tidning eller dagspressen?

V. v. K.

Artikel ur tidningen Rösträtt för kvinnor, nummer 2, 15 januari 1919.