«  Kort försök till internationell organisation för fackliga

Några av alla delegater på första kongressen i Washington 1919.
Längst fram till höger syns franska Jeanne Bouvier.

Starten till ett internationellt samarbete mellan fackliga kvinnor togs 1919, i samband med den stora fredskonferensen i Paris efter första världskriget. Det ledde till bildadet av NF, Nationernas förbund, och ILO, International Labor Organization.

  Fackligt engagerade feminister från den amerikanske organisationen NWTUL, National Women's Trade Union League, Rose Schneiderman och Mary Anderson, fick då stöd av bland annat franska och brittiska feminister att ta initiativ till ett samarbete över nationsgränserna.

Tillbaka i USA bjöd NWTUL in världens fackliga kvinnor till en tio dagar lång kongress i Washington på hösten samma år: ICWW, International Congress of Working Women. Det var den första gången i historien som världens fackligt aktiva kvinnor samlades. Den hösten arrangerade det nybildade ILO sin första kongress i Washington, så feministerna tänkte att det skulle vara enkelt för en del kvinnor som skulle dit att bara delta i en kongress till. Andra fick ekonomiskt stöd att resa dit.

Deltagare från Belgien, Frankrike, Italien, Polen, Storbritannien och
Tjeckoslovakien anländer till den första kvinnokongressen i Washington 1919.
Foto: Library of Congress

  Över 200 kvinnor, från totalt 19 länder deltog. Länder som skickade delegationer var: Argentina, Belgien, Frankrike, Indien, Italien, Kanada, Norge, Polen, Storbritannien, Sverige, Tjeckoslovakien och USA. Från Sverige var Alma Sundquist och Kerstin Hesselgren där. Dessutom kom kvinnor från Danmark, Japan, Kuba, Nederländerna, Schweiz, Serbien och Spanien.

De fackliga männen var vid den tiden överens om att kräva särlagstiftning för kvinnor och barn, som exempelvis förbud mot nattarbete. Men deltagarna på kvinnornas kongress hade olika åsikter om det. Amerikanska Rose Schneidermann tyckte att det behövdes för att skydda kvinnor, medan brittiska deltagare som Margaret Bondfield och Mary Macarthur liksom svenska Kerstin Hesselgren var emot särlagstiftning och ville att ett förbud mot nattarbete skulle gälla alla arbetare i så fall.

  Oavsett en del sådana olika åsikter tog deltagarna på kongressen initiativ till att det skulle bildas en gemensam internationell organisation för yrkesarbetande kvinnor: IFWW, International Federation of Working Women. Men IFWW bildades inte där och då, utan en interimstyrelse valdes, så att organisationen kunde startas vid nästa kongress. Ordförande blev NWTUL:s Margaret Dreier Robins och dessutom valdes fyra vice ordförande: franska Jeanne Bouvier, brittiska Margaret Bondfield, norska Betzy Kjelsberg och tjeckoslovakiska Louisa Landová-Stychová.

  Arbetet började direkt med att skicka representanter för ICWW/IFWW till andra kvinnokongresser, som IWSA, International Women's Suffrage Alliance, ICW, International Council of Women, och WILPF, International League for Peace and Freedom.

Den andra ICWW-kongressen hölls i samband med ILO:s konferens i Genève i Schweiz våren 1921. Av samma anledning som 1919 höll de sin kongress direkt efter ILO:s, på samma plats. Där bildade de formellt organisationen IFWW. Den gången verkar den stora diskussionsfrågan ha varit om de skulle organisera även hemarbetande, som till exempel sömmerskor som sydde hemma och bara hämtade material på morgonen och lämnade färdiga resultat på kvällen i fabriken. Kompromissen blev att nationella föreningar kunde välja.

  Samtidigt flyttade IFWW:s sekretariat från USA till Storbritannien, där Marion Philips blev ansvarig. De startade också ett enkelt månatligt nyhetsbrev, kallat Women's Work, som gick som bilaga till IFTU:s, International Federation of Trade Unions.

  De fortsatte också med representation vid andras kongresser, som Pan-American Congress of Women i Baltimore 1922, IWSA i Rom 1923 och LSI, Labour and Socialist International, i Hamburg samma år.

  Det året, 1923, hölls den tredje ICWW i Wien i Österrike. Men några länder hade dragit sig ur, och även om flera länder fanns representerade med enskilda deltagare, var det till slut bara sex länder som skickade officiella delegationer: Belgien, Frankrike, Italien, Storbritannien, Sverige och USA.

Ett skäl till att organisationen inte fungerade var att länderna hade så olika önskemål, skriver en forskare. Amerikanskorna ville att det skulle vara en organisation där kvinnor från olika samhällsklasser kunde mötas, så som NWTUL var uppbyggt. De brittiska kvinnorna ville ha en organisation för arbetarklasskvinnor. Fransyskorna vägrade samarbeta med kristna kvinnor, och de tyska kvinnorna ville inte ha någon separatistisk kvinnoorganisation alls.

  Men som så ofta genom historien blev kvinnorna också lurade av de män som sa sig stå på deras sida. Paraplyorganisationen IFTU förklarade att de ville starta en kvinnokommitté, som skulle kunna utvecklas till ett Women's Department och fortsätta ordna kvinnokonferenser, så att IFWW kunde läggas ner och alla istället kunde vara anslutna tillsammans i IFTU. När IFWW:s ledning ställde sig bakom det och la fram som förslag till medlemmarna, bröt amerikanska NWTUL, som inte trodde på löftena, med IFWW i juni 1924.

  I december samma år beslöt IFWW:s ledning att lägga ner IFWW så snart IFTU:s kvinnokommitté hade startat.

IFTU:s kvinnokommitté fanns fram till 1938. De organiserade tre konferenser; i Paris 1927, Bryssel 1933 och London 1936. Men det blev inget Women's Department, de utsåg ingen sekreterare för kvinnofrågor eller anställde någon att bevaka kvinnors intressen. Kvinnokommittén hade ingen formell status inom IFTU och inte någon ekonomi, och kunde inte ta några egna initiativ.

  1938 konstaterade IFTU istället att kvinnokonferenser faktiskt var överflödiga, det fanns ingen anledning att, som de skrev i sin verksamhetsberättelse, "leta efter problem att diskutera för att motivera att sådana konferenser ska hållas".*

Klicka HÄR om du vill se hur männen i IFTU valde att lansera den gemensamma organisationen samtidigt som de la ner kvinnokonferenserna.

Det finns många liknande exempel på hur även män som ska föreställa radikala genom historien har tagit död på kvinnors kamp, som när mansstyrda fack i Sverige knäckte Kvinnornas fackförbund i början av 1900-talet. Arbetarmän har oftast inte alls varit intresserade av kvinnors behov, villkor eller åsikter om kamp, men de har samtidigt inte gillat när kvinnor organiserat sig separatistiskt.

* "The activities of the International Federation of Trade Unions 1936 - 1938", IFTU 1939, sidan 67.

Alma Sundqvist rapporterade om kongressen 1919 både i tidningen Hertha och än utförligare i tidningen Morgonbris del 1 och del 2.

Geert van Goethem: An International Experiment of Women Workers: The International Federation of Working Women, 2006.

Dorthy Sur Cobble: U.S. Labor Women's Internationalism in the World War I Era, 2009.