Sexualbrottskommittén fokuserar på fel saker. Antalet våldtäkter kommer inte att minska av att brottet byter namn till sexuellt övergrepp. I stället borde kommittén och regeringen arbeta för att skapa förutsättningar för fler fällande domar och satsa på förebyggande åtgärder mot mäns våld mot kvinnor.

Den feministiska regeringen har tydligt uttryckt att mäns våld mot kvinnor är en prioriterad fråga. Efter valet tillsattes en sexualbrottskommitté som i höstas presenterade sina slutsatser. Kommittén föreslår bland annat att dagens brottsrubricering ska ändras från våldtäkt till sexuellt övergrepp. De menar att då fysiskt våld inte alltid förekommer vid våldtäkter är våldtäkt ett olämpligt ord.

Vi hävdar motsatsen. Att genomföra en sexuell handling mot någons vilja är alltid våld, även om det inte alltid är fysiskt våld. Att våldtäkt ska ses som en våldshandling och en form av mäns våld mot kvinnor är en viktig juridisk och politisk utgångspunkt.

Kommitténs föreslagna brottsrubricering sexuellt övergrepp är en term som redan nu används för att trivialisera våldtäkt. Den som utsatts får höra att hon inte alls har blivit våldtagen, utan "bara" utsatts för ett sexuellt övergrepp. Att byta ut ordet våldtäkt mot sexuellt övergrepp är alltså att gå förövaren till mötes, på bekostnad av den brottsutsatta.

Det är också troligt att den nya rubriceringen på sikt leder till en förskjutning där våldtäkt inte längre ses som lika allvarligt. I en enkätundersökning genomförd av Föreningen Tillsammans fick 283 personer, som uppgett att de utsatts för någon form av ofrivillig sexuell handling, frågan om vilket av de två begreppen sexuellt övergrepp eller våldtäkt som de trodde att samhället ser som mest allvarligt. Hela 85 procent svarade att de tror att samhället ser våldtäkt som ett allvarligare begrepp (2016).

Utredningen argumenterar vidare för att en namnändring skulle leda till fler anmälningar då namnbytet skulle ge en större igenkänning för de utsatta. Men internationella erfarenheter talar emot detta. I Kanada genomfördes på 80-talet en liknande förändring där rape byttes mot sexual assault. En av förhoppningarna bakom förändringen var just att fler skulle anmäla. Så blev det inte.

Det är inte brottsrubriceringen som avgör om en person anmäler ett brott eller inte. Vad som spelar roll är i stället kunskap om vad en våldtäkt är och kännedom om hur en anmälan görs. Men allra viktigast för ett ökat antal anmälningar är fler fällande domar. Varför anmäla om det inte leder till någon påföljd? Regeringen måste också se och agera mot våldtäkter i ett bredare sammanhang som exempelvis att minska spridningen av pornografi.

Det finns inget som tyder på att ett namnbyte skulle bidra till att förändra stereotypa föreställningar om våldtäkt, leda till fler fällande domar eller minska mäns våld mot kvinnor. Om regeringen på allvar vill ta tag i de ökande sexualbrotten krävs att den ser igenom kommitténs dimridåer. En tydlig lagstiftning är en förutsättning. Det kan inte bli tydligare än att säga att en våldtäkt alltid är en våldtäkt.

Clara Berglund, generalsekreterare Sveriges Kvinnolobby

Claes Borgström, jurist

Catarina Carlsson och Birgitta Ström Rosqvist, sekreterare och verksamhetsledare Stödcentrum Humlegården

Gerda Christenson, aktivist i Kvinnofronten

Talin Davidian, ordförande Tris – Tjejers rätt i samhället

Hermine Holm, verksamhetsansvarig Rise – Riksföreningen stödcentrum mot incest och andra sexuella övergrepp i barndomen

Zozan Inci, ordförande Roks

Sofia Jarl, ordförande Centerkvinnorna

Amineh Kakabaveh, ordförande Varken hora eller kuvad

Carina Ohlsson, ordförande S-kvinnor

Gita Rajan, grundare och klinikchef Wonsa – World of no sexual abuse

Gertrud Åström, jämställdhetsexpert HelaHUT

Julia Östfeldt och Emma Blomdahl, grundare föreningen Tillsammans

Debattartikel publicerad i Aftonbladet
1 februari 2017

w w w . k v i n n o f r o n t e n . n u